linefline

Det är som det är när det blev som det blev

Så är det ju faktiskt. Men i alla fall; idag har jag dansat balett igen och svårt är det! Vi går väldigt fort fram, men det är för att det är lite mer avancerade personer där men vi ska delas in i två grupper så att vi är bara nybörjare i en grupp så det är ganska skönt. Den andra Line hamnar i den andra gruppen, då slipper jag bli så förvirrad också för Vladimir tilltalar henne hela tiden då dom känner varandra. Efter en stund så började jag faktiskt automatiskt gå utåtvridet fast jag naturligt går inåt, fast jag vande mig snabbt tillbaka till inåt efteråt. Men ändå. Det är verkligen mycket att hålla reda på i balett, men det är kul ändå och jag känner att det är givande.

Efteråt fick jag som förra veckan vänta i nästan två timmar på bussen hem, men den nya gruppen jag hamnar i börjar tidigare så det kanske ordnar sig då med bussar. Det snö/regn/haglade och det var ganska så omysigt, jag gick till Konsum och fyndade en påse kärleksmums, frallor och annat bröd för 10 kr påsen. Sånt gillas! Sen gick jag till McDonal's för det är nästan bara det som är öppet och som gynnar min ekonomi bäst. Så där satt jag i en timme ungefär, jag satte mig ensam i ett hörn men sen kom det flera tjejer och satte sig vid ett bord i närheten. Den ena tjejen var väldigt ledsen, dom andra försökte att trösta och vara glada men tjejen fortsatte att se riktigt miserabel ut. Det gjorde mig så ledsen, jag ville springa fram och krama henne men tänkte att hon skulle bli förskräckt. Och dessutom hade hon ju sina kompisar där.

Jag tycker att det är så skönt att dansa och att ha aktiviteter för mig, för jag har en tendens att tänka lite för mycket annars. Därför tycker jag att det är ganska plågande att sitta själv på McDonald's i en timme, samtidigt som det sitter en tjej och gråter i närheten. Men det kanske är nyttigt för min hjärna, jag bör bara vänja mig vid mig själv och min tankeverksamhet. Den är ju faktiskt inte heller alltid så störande, ibland är det ganska trevligt att vara själv förstås.

Jag tror att jag fick små kratrar i ansiktet av haglet och busschauffören var så snäll att han körde bussen tidigare till stationen så att vi som stod och väntade kunde gå på, det gillas! Bussen körde gamla vägen, genom Ytterjärna. När den stannat vid en plats så fastnade den tydligen, sen lyckades den backa långsamt för att sedan fastna igen och sen efter myrkrypning fram så lyckades den komma loss. Alla längst fram i bussen började applådera, jag började le för mig själv. Det är så härligt med sådana människor som uppskattar det folk gör, även om det bara var för att dom helt enkelt inte hade lust att sitta fast i en buss mitt ute i ingenstans och var lättade över att inte göra det. Men ändå.

Hemma igen så kollade jag på Förtrollad med mina systrar, jag har sett den en gång förut för ganska länge sen och jag tycker att den var bättre än jag mindes den! Men det kan ju ha berott på det bra sällskapet jag hade också, vem vet.

Det var flera år sen jag tog den här bilden på Kolmården, så söta är dom :)